Romerska republiken

Efter Roms sista kung, Tarquinius Superbum, bildades republiken (509-27 f.Kr.) och istället för en kung, så utsågs två konsuler av folket som sedan utnämndes av senaten. De två konsulerna var ämbetsbröder och kunde lägga in veto mot varandra, så de var tvungna att enas om samtliga beslut. Tanken med systemet var att minska risken för maktmissbruk hos enskilda ledare.

Det var dock hos senaten, och under republikens tidiga år, främst hos de mest framstående familjerna, patricierna, som den verkliga makten låg, men i och med att befolkningen ökade, speciellt bland de som sålde sin arbetskraft och småhandlare, de så kallade plebejerna, så ökade dessas krav på inflytande. Snart började man samlas i inofficiella rådsmöten, men de första förhandlingarna med patricierna blev fruktlösa och det var inte förrän plebejerna hotade med att flytta ut från staden och bilda en egen stad, som patricierna gick med på en kompromiss. Man kom överens om att låta plebejerna utse två folktribunerna vars huvudsakliga syfte var att värna deras intresse. Dessa kom senare att utökas till tio stycken.

Nästa steg i demokratisk riktning togs när plebejerna fick igenom, att varje resolution som de antog, skulle vara bindande för staten i dess helhet. Därmed fick folket större inflytande och patriciernas maktmonopol minskade drastiskt.

Under 300- och 200-talet öppnades prästvärdigheten för bägge klasserna och en av konsulerna skulle utses av folket, men kanske än viktigare var, att beslut fattade av folket inte längre behövde ratificeras av senaten. För många såg detta ut att bli slutet för senaten, men eftersom den var bättre lämpad att sköta statens angelägenheter i krigstid än den mer ohanterliga folkförsamlingen, och Rom till stor del låg i krig under den här perioden, så kunde senaten överleva, om än i något modifierad form.

Senatorerna utsågs nu bland före detta ämbetsmän och eftersom de flesta ämbetena stod öppna för både plebejer och patricier, så gällde inte längre den patriciska exklusiviteten av senatsposterna. I och med detta upphörde senaten att vara ett reservat för aristokrater som utnämnts enkom på grund av sin börd och istället fylldes platserna av män med erfarenhet från olika ansvarsfulla ämbetsområden.