Irriterande väntetider för oss lastbilschaufförer

Väntetid på DOKA i Rosersberg

Gårdagen såg, enligt fraktsedlarna, ut att kunna bli en bra dag, men verkligheten blev något annorlunda. Inte för att det inträffade några incidenter eller liknande, utan på grund av väntetider som jag inte kunde göra något åt.

Det började redan på första stället, en liten stålfirma i Hjälsta, där det stod en trailer före mig, men det tog bara en kvart extra, så det var knappt något jag reflekterade över. Värre blev det på andra stoppet i Rosersberg där jag blev sittande i närmare 40 minuter och då kunde jag konstatera att en extra timme hade försvunnit på två stopp.

Nästa stopp i Rosersberg klarades av på några minuter, helt enligt planerna, men på väg till fjärde stoppet ringde firman på en kunds begäran för att höra när jag ankommer till Nikkarit i Knivsta. Klockan var då ganska exakt 10 på förmiddagen och jag meddelade att jag skulle ringa dem och meddela min ankomst. De är vana att få sitt gods tidigt, så jag förstod varför de ringde och undrade var bilen var.

Kom dock bara till en telefonsvarare, så jag skickade ett SMS och meddelade att jag kommer strax före 11.

På fjärde stoppet, en snickerifabrik utanför Arlanda, var jag ganska nära att köra fast när jag skulle backa tillbaks med vagnen för att kunna lossa och komma ifrån platsen, men däcken fick till slut fäste och det hela gick bra.

Lång väntetid på Nikkarit i Knivsta

10 minuter före 11 anlände jag Nikkarit i Knivsta, men då fanns det inte en person på plats utan alla var på lunch. När jag ringde lovade de att skicka en gubbe med en gång, men det dröjde istället 1 timme 35 minuter innan någon dök upp och då var det personen jag pratat med i telefon. Det visade sig att personen som skulle kommit med en gång glömt bort det hela…

Två lyft och fem minuter senare kunde jag åka från platsen och då var det dags att börja lasta upp.

Som tur var, så hade jag bara en hämtning i Kallhäll och två i Nykvarn och ingen direkt tidspress, så utöver det faktum att jag ville komma hem, så var det ingen panik.

Jag hade dock ingen matlåda med mig, så jag hade inte ätit något på hela dagen och det kurrade därför ganska rejält i magen. Kastade i mig ett par hamburgare på McDonalds på Arlandastad och därefter satte jag kurs mot Kallhäll.

Ensam i Kallhäll innebar snabb och smidig lastning

Jag var lite orolig för att det skulle vara andra bilar före i Kallhäll, men jag hade tur att vara ensam på plats, så det var bara att backa till och lasta. Det går visserligen att lasta flera samtidigt, men det tar några minuter extra om man inte kan backa till med släpet på den ”riktiga” kajen och jag ville förstås spara så många minuter som möjligt.

Trafiken skapar oförutsedda hinder

Det som hela tiden riskerar att sätta käppar i hjulen för oss chaufförer är trafiken, som vi varken kan planera för eller undvika och på väg söderut hörde jag av en vän/kollega att de krockat strax innan Söderledstunneln. Det positiva för min del var att jag inte skulle ner där, men eftersom jag skulle åka via Essingeleden, som bland annat leder ner till tunneln, så visste jag att det skulle bli köer, men som tur var, så rullade det på förvånansvärt bra och jag tappade inte många minuter på färden.

Väl nere i Nykvarn gick allt enligt planerna, förutom att det tog lite extra tid att lasta, men därefter kunde jag sätta kurs mot Enköping.

Tanka, parkera och göra helg

På väg hemåt meddelade chefen vad jag skulle göra på måndag och att inget ytterligare skulle lastas på firman, så det återstod bara att tanka, parkera och göra helg.

Strax före halv sex kunde jag sätta mig i personbilen och bege mig mot Storvreta, utanför Uppsala, för att hämta sonen och därefter hemåt. Var hemma c:a 19:30.